Snö och skridskoåkning

Åh nu snöar det på riktigt här i Blekinge :) I söndags kom det ju små flingor men inget som la sig på marken. Nu har det dock snöat i ett par timmar och det är alldeles vitt ute. Så himla mysigt! Äntligen kommer julstämningen på riktigt. Igår slog jag in de första julklapparna och någon kväll nu i veckan ska vi baka julgodis och dricka glögg.

Jag glömde ju förresten berätta hur skridskoåkningen gick i lördags. Jodå! Jag åkte nog säkert i åtminstone 7 minuter! Och med åkte menar jag stod på isen hållandes i sargen, dragandes mig framåt med stort besvär. Och med 7 minuter menar jag 4 minuter.

Mm riktigt nice :) Fast jag måste skylla på mina hemska fötter. Jag har alltid haft problem med dem. Nu ska jag inte tråka ut er med detaljer, men jag har två knölar, en på insidan av varje fot, under den där normala knölen som alla människor har. Dessa knölar är dessutom otroligt vassa, så om jag har hårda skor (som då till exempel skridskor), så pressas denna vassa skelettbit (ja eller brosk eller vad det nu är) mot skinnet och det gör olidligt ont.

Så jag känner mig himla nöjd med att jag har detta att skylla på ;) Men det gjorde faktiskt ruskigt ont så jag fick mest sitta och titta på när Johan åkte.

Sällskap fick jag oxå :) En liten sexårig flicka och hennes pappa var oxå där. Hon var mäkta imponerad av mina skridskor ska jag säga dig!! Eller rättare sagt, vi inledde vår lilla vänskap med att avundsjukt betrakta varandras skridskor.

Hon hade rosa kill-skridskor (liknande de jag sett i affären) men hon tyckte att mina konståkningsskridskor var mycket finare och hon ville oxå ha såna. Eller "klackaskridskor" som hon kallade dem. Här i Blekinge/Skåne benämner man nämligen högklackade skor med just klackaskor. Hihi, så hon hade mycket hellre velat ha skridskor med klack än såna macho-skridskor som hon själv hade.

Och jag i min tur sneglade som sagt lite på hennes och kunde inte låta bli att känna ett sting av avund.

Vi blev iaf goda vänner och satt där tillsammans på bänken och iakttog de andra som åkte. Ibland gav vi oss ut på isen själva. "Följ mig!" befallde hon och jag kunde inte annat än hänga med. Så gick vi där med våra rosa skridskor och höll oss i sargen. Det kändes skönt att inte vara ensam ;)