Min lille bebis

Gunnar har alltid varit min lille bebis. Känslorna jag har när jag tänker på honom överstiger helt och hållet känslor  man skulle kunna ha för "ett djur"... Jag vet många människor som inte har egna barn men som älskar sitt husdjur på ungefär samma sätt som man skulle älska sitt barn. Jag vet också många människor som blir helt bestörta dom hör om det. "Men herregud, det är ju bara ett husdjur - det kan man aldrig jämföra med en människa!"

Men själv tror jag mer på det första alternativet. Nu har jag inga egna barn än, men jag har alltid känt på mig att Gunnar kommer att ha samma plats i hjärtat även om jag skulle få 10 egna barn. Han är ju mitt barn!

Hur som helst. Vad jag skulle komma fram till var att han nu har tagit mig på orden rejält. Han har nämligen upptäckt spjälsängen! Birgitta, Isabella och jag monterade den för några veckor sedan, men Gunnar har inte alls varit intresserad av den. När jag tvättade alla bebislakan och filtar i måndags la jag alltihop i sängen och bäddade även med lakanet. Jag satte även på spjälskyddet. Och genast hittade Gunnar dit.

Nu har det blivit hans favoritplats och han är så himla söt när han ligger där bland alla filtar och spinner. Han ser så nöjd ut, precis som att han tänker att vi äntligen har fattat att han är en bebis och behöver en egen säng. Haha, min going :)