Lättnad

Gud så skönt, nu är allting fixat inför helgen! Johan fick tag på en biluthyrningsfirma till slut, där priserna inte var så löjligt höga som hos den vi annars hade varit tvungna att anlita.

Det är väl lika bra att jag berättar lite kort om vad som hände i lördags. Vi var ju hos C och L på kvällen, parkerade vår bil ute på gatan utanför deras hus, precis som vi alltid gör när vi är där. De brukar ha sin bil ståendes där i stort sett varje dag, men denna kväll stod bara vår bil där. Alla som bor i området vet alltså tydligt att det brukar stå bilar där och det är givetvis tillåtet att stå parkerad där.

Vid 21-tiden hör vi en smäll utanför. Vi trodde först att det var snö som rasat ner från taket, men C gav sig inte utan ville gå ut och kolla vad som lät. Och som tur är gjorde han det!! Så ropar han in till oss "Er bil har blivit påkörd"...

Vi rusar ut och får se en kille stappla ut ur sin bil - tack och lov är han oskadd. Men både hans och vår bil är totalt intryckta efter en frontalkrock.

Många tankar hinner forsa genom huvudet under den följande timmen. Hur ska vi ta oss till Dingle? Vad kommer detta att kosta? Hur ska vi klara oss utan bil? Varför just nuuuu, så nära inpå resan som jag har sett fram emot sedan september?

Eftersom killen är helt oskadd och körde med blankslitna däck tillåter jag mig nu att vara egoistisk... För jag har varit så himla ledsen sedan det här hände. Hade det varit vilken vecka som helst på hela året så hade det inte spelat någon roll om vi blev utan bil några veckor. Men just nu!!!

Och det är ju inte så att jag sitter och grinar över att jag inte får åka till Paris eller nåt. Jag ville ju bara åka hem. Jag har känt mig så himla ensam hela hösten och jag längtade verkligen efter att få ha en riktig tjejkväll med mina vänner.

Dessutom skulle ju detta bli min enda chans att få träffa familjen och mina älskade vänner (som jag inte har sett sen bröllopet i maj och alltså inte riktigt fått prata igenom graviditeten med ordentligt) innan bebisen kommer. Det är ju julfirande det handlar om och jag vill träffa min familj under julen, även om det nu blir helgen innan jul. Jag har gråtit en del tårar under dessa dagar då allt har känts hopplöst.

Till saken hör lite annat också, som jag inte vill gå in på här - men en sak är att jag inte har haft någon inkomst sedan september så att behöva betala en hyrbil nu innan jul kändes som det sista vi behöver. Vi har klarat oss bra ändå såklart, men det här kändes som ett sista slag i ansiktet faktiskt. Så oplanerat och så onödigt.

Johan ringde en biluthyrningsfirma igår och fick då självklart veta att dom bara hade den dyraste bilen inne. Dessutom skulle vi få betala 1 krona per kilometer själva (som alltså inte vårt försäkringsbolag kunde stå för). Det hade väl inte gjort något om vi bara skulle ha bilen här hemma - men nu ska vi köra cirka 100 mil under helgen och det blir ju tusen kronor bara det. Så med bensin och allt hade det ju blivit ett par tusen bara för att kunna åka hem.

Som tur var ringde Johan ett annat företag idag och fick äntligen tag på en bil. Och försäkringsbolaget står för det mesta där så nu är det äntligen löst. Vi hyr en bil men slipper lägga ut något på själva avgiften själva. Jag är så lättad. Vi kommer att kunna åka upp! Jag kommer att kunna få fira jul med min familj och jag kommer äntligen att få träffa mina goa tjejer!