Sluta aldrig drömma, sluta aldrig tro

Idag är det den 20:e januari, och idag för precis nio år sedan möttes Johan och jag för allra första gången. Inte visste vi då att vi skulle vara här idag - nio år senare. Gifta och vänta vårt första barn.

Vi hade bara kontakt i ett halvår då, och vi träffades aldrig på riktigt. När vi tappade kontakten kände jag att jag aldrig skulle kunna glömma honom. Innerst inne visste jag att det skulle bli Johan och jag en vacker dag. När tiden är rätt, så blir det vi. Trots att det kändes hopplöst ibland och livet gav mig många törnar, så levde jag på den där vissheten jag hade innerst inne i hjärtat.

Jag vet inte varför eller hur det kom sig att jag kände så, men jag kunde aldrig förneka den känslan. Jag levde ett ganska rotlöst liv och ville inte riktigt slå mig till ro någonstans. Jag vet att jag ofta tänkte att det kändes som att jag höll andan - att jag levde mitt liv på "on-hold". Jag liksom bara väntade på att livet skulle börja på riktigt. För en sak vad jag säker på, det livet jag levde var inte på riktigt.

Ibland kan jag känna sorg över att det inte blev Johan och jag direkt den där sommaren 2002... Att det gick så många år innan vi fick börja vårt liv tillsammans. Men samtidigt tror jag stenhårt på att allting händer av en orsak. Det finns en mening med det mesta. Nu gjorde vi våra misstag på varsitt håll, och slapp göra dem tillsammans. När tiden var rätt - blev det vi. Och det är jag så tacksam för!

Det livet har lärt mig, är att man måste tro. Man måste våga drömma. När du minst anar det - så kan mirakel ske!

Bildkälla