Ghost Whisperer

Idag är det den 21 februari och då är det Kates födelsedag - grattis igen kära syster och hoppas att du har haft en fin dag :)

Nu sitter vi och tittar på Ghost Whisperer. Jag älskar att titta på kusligheter - men till Johans stora förtret skriker jag rätt friskt oxå. Hmm... Jag kan faktiskt inte hjälpa det, men jag blir livrädd!

Förut såg vi till exempel allra första avsnittet av serien, ett avsnitt som vi visst hade sett för tre veckor sedan utan att minnas. Men när vi började se märkte vi båda två direkt att det här kände vi igen. Och så pratade vi om det, joooo det här måste vi ju ha sett förut. Men undrar om vi såg hela? Okej, vi fortsätter att kolla lite.

Och så var det en död människa som såg hemsk ut, som kom gåendes upp för en trappa. "Skrik inte nu" sa Johan. Och jag ansträngde mig som bara den, och dessutom kände jag en lättnad när jag faktiskt inte blev så rädd för döingen. Jag kände mig helt normal bara, det var inte läskigt alls.

Så jag lutade mig nonchalant bakåt i soffan, med ett vattenglas i handen och sa kaxigt "Nää jag har ju sett detta innan, så jag blir faktiskt inte rädd nu". Precis när jag hade sagt "nu" kom en snabb närbild på döingen där man såg hela hans ansikte - varpå jag gallskriker. Gunnar blev rädd och sprang iväg och Johan blev sur. Och jag satt och darrade med hjärtat i halsgropen.

Och vi båda kunde konstatera att jo, precis så där skrek jag förra gången vi såg det oxå. Japp. Härligt.