Kärlek

Ursäkta att jag tjatar om Gunnar hela tiden, men hjälp vad jag älskar den katten! Han är så go och har alltid varit. Jag var lite ledsen förut (av olika anledningar - tänker lite mycket på dom därhemma dessa dagar, saknar familjen och mina goa tjejer som ska träffas och fira C imorgon och jag hade så gärna velat vara med).

Gunnar låg först och sov på sin fårskinnsfäll, men när han märkte att jag grät lite kom han och hoppade upp och la sig i mitt knä. Sedan låg han där och spann och puffade tröstande på mig. Åhhh fatta hur go han är :)

Det är härligt förresten, att få vara ledsen på grund av kärlek - och inte av olycka :) Jag känner mig lyckligt lottad trots allt.