Cykel

Igår gick jag in och kollade min deklaration och fick ett glatt besked :) Jag brukar få pengarna redan i midsommarveckan och i år lär dom ju komma extra väl till pass med tanke på alla utgifter kring bröllop och den eventuella bröllopsresan.

Annars pratade vi på att en del skulle kunna gå till en cykel till mig. Jag behöver verkligen en cykel. Eller ja, varje gång jag går bort till tåget så känner jag att jag hade velat ha en cykel eftersom det ju går mycket snabbare att cykla än att gå.

Saken är dock den att det är nio år sedan jag cyklade sist. Och de tankarna jag hade på cykling efter min sista cykeltur passar sig inte att skriva här i bloggen. Jag kan nämligen inte cykla. Pinsamt, men sant. Eller så var det kanske min gamla cykel det var fel på? Jag fick den när jag gick i trean, så den kan ha varit en aning för liten när jag var 22, vad vet jag?!

Hur som helst så bodde jag i Vänersborg på den tiden och efter att halva terminen i skolan hade gått, så hade jag äntligen fått hämtat dit min gamla cykel från Dingle. Jag hade inte speciellt långt till högskolan, men en morgon fick jag iaf för mig att jag skulle cykla dit. Det känns ju så himla charmigt studentikost att cykla!

Ja. Till skolan gick bra. Det var när jag skulle cykla hem igen som nåt gick snett. En orsak till den ödesdigra incidenten kan ha varit att cykeln var gammal, dåligt underhållen och att luften gick ur däcken hela tiden. För när jag var nästan precis hemma, så skulle jag cykla upp för en trottoarkant, och välter givetvis. Jag skrubbar upp knä och händer och jag blir inte full i skratt som i vanliga fall utan bara vanvettigt förbannad. Och det är såklart cykeln som får ta all min ilska.

Jag tänker elaka tankar om cykeln och ställer den argt i cykelstället. Och jag tänker då minsann inte låsa cykel*##*ln heller utan hoppas att nån snor skiten. Sedan går jag in och tycker synd om mig själv och förbannar den som uppfann cykeln.

Dagen efter tittar jag ut genom fönstret - och givetvis är cykeln borta. Stulen såklart.

Jag kan inte påstå att jag kände någon sorg över detta, snarare lättnad. Dock dyker cykeln upp igen ett halvår senare, cykeltjuven har helt enkelt bara ställt tillbaka den i samma cykelställ. Och vips var jag med cykel igen.

Men efter den där fredagen då jag cyklade hem ifrån skolan, har jag aldrig satt mig på en cykel igen, och jag sålde det där gamla rosa åbäket.

Nio år har nu gått och jag känner mig faktiskt redo att ge det hela en ny chans. Det är liksom något som har vuxit fram. Ska jag våga? Johan älskar att cykla, och det kan ju vara mysigt att ge sig ut på cykelturer i sommar.

Vi pratade lite om det igår, och Johan tyckte att jag i så fall ska köpa en mountainbike. Men nääää det vill jag verkligen inte. Ska jag ha en cykel vill jag ha en tjejig cykel med cykelkorg som jag kan ha blommor i. Det är den bilden jag har framför mig: Hur jag susar fram i sommarklänning längs romantiska grusvägar med blommor i cykelkorgen. Helst har jag sån där 60-tals-sjalett på huvudet oxå.

Än är väl inte sista ordet sagt i denna fråga. Men jag känner mig helt klart redo.

Bild från Halens.