Noll procent svensk

Idag gjorde jag ett test på Facebook - Hur mycket svensk är du, och jag fick detta resultat:

Jaa, vad säger man - jag borde kanske fatta piken? För några veckor sedan råkade jag nämligen ut för en mycket märklig sak i en affär i Kristianstad. Jag hade inte tänkt skriva om denna försmädliga episod i bloggen (jag har berättat för Johan och kompisarna här nere i stan, dom skrattar än tror jag).

Hur som helst. Jag var inne i en känd butikskedja i Kristianstad. Jag hade plockat ihop två kjolar som jag skulle betala i kassan. Tjejen som står där ler och säger hej, jag säger självklart hej tillbaka och ler vänligt. Det är bara det att ibland liksom jag ler mer än säger hej... Det kommer liksom inget ljud ur munnen utan det hela blir bara en munrörelse. Jag mimar alltså hej.

Och så fortsätter jag le lite medan jag tittar ner i disken och väntar på att hon ska knappa in varorna och be mig betala. Men istället frågar hon med ett medlidsamt leende: "Do you speak English?"

Jag blev så paff att jag inte visste hur jag skulle svara eller vad jag skulle säga, så jag pressar fram ett försiktigt "Yes".

Nu hade jag ju förstört allting och kunde ju inte gärna börja prata svenska helt plötsligt. Så jag stod där och kände mig urdum och spelade med. Hon sa på engelska hur mycket växel jag fick tillbaka och när hon gav mig kassen och kvittot så klämmer jag ur mig "Thank you"!!!!

Japp... Till saken hör att det finns väldigt många tjejer från Polen och Baltikum här nere i syd. Och jag är väldigt blek i ansiktet under vinterhalvåret och så har jag ju mitt blonda hår. Jag tackar stjärnorna för att jag iaf inte hade min pälsjacka denna dag!!!

För jag tror minsann inte att hon tog mig för en sofistikerad amerikanska iaf!!!

PS. Och när jag säger Polen och Baltikum så menar jag verkligen, verkligen inget illa. Jag tänker bara på fördomarna vi har här i Sverige. För massa år sedan hade jag en vän från Polen och hon var världens vackraste!