Bloggeri bloggera

Ibland blir jag bara så fundersam över hela den här grejen med bloggandet. Jag tycker att bloggar är världens bästa uppfinning (nåja, liten överdrift, men ack så liten) och det passar mig så himla bra. Jag älskar att skriva och genom bloggen känner jag mig lagom kreativ. Det är kul att sitta och trixa med bildkollage, fundera ut blogg-inlägg, fota sin vardag osv och eftersom jag inte har några andra kreativa talanger (såsom sång eller måleri... och ja och typ allting annat) så är det verkligen så roligt att faktiskt få utlopp sina intressen på något sätt.

Och det är ju inte så att jag blottar mig så värst mycket. Vissa inlägg är mer personliga än andra, men jag har mina gränser för vad jag visar på bloggen. Det är ju verkligen inte hela mitt liv, och ibland kan jag faktiskt få lite halvt-som-halvt ångest kring vissa inlägg. Tex har ju de senaste inläggen handlat väldigt mycket om lycka, kärlek, resor till paradisöar och annat "lyxigt". När jag sedan stänger av datorn kan jag börja tänka "Tänk om folk tror att jag är jättebortskämd och åker genom livet på en räkmacka, att jag aldrig har några problem osv".

Men saken är den de senaste två åren har varit de lyckligaste i mitt liv. Och våren som gått har väl tillhört de månader då jag har varit som allra allra lyckligast. Som ni vet genom bloggen kämpar jag med självkänslan, men till och med den frågan har känts mycket bättre nu under våren.

Men den som läste min förra blogg (eller känner mig på riktigt) vet att jag mådde riktigt, riktigt uselt våren 2008. Det höll på att gå så långt att jag en dag, när jag var ute på promenad, började fundera på att ställa mig på tågrälsen... Jag hade så många sömnlösa nätter den våren. Allt kändes skit och jag kunde inte se någon utväg någonstans.

Jag tror så här. För att kunna bli riktigt, riktigt lycklig - så måste man nästan ha nått botten först. För det är då  man växer som människa. När man tar sig igenom svårigheterna vet man med sig att man är såpass stark att man klarar allt. Per aspera ad astra är ju ett välkänt latinskt citat, genom svårigheter mot stjärnorna... Kan det bli mer sant?

Det här blev lite längre än jag först hade tänkt, men anledningen till att jag började fundera på detta nu är att jag ju som bekant har en besökslogg. Där kan jag också se hur man hittar till min blogg, till exempel vilka sökord man har skrivit in på Google för att hamna här. Koutsläpp+Dingle är tex en sån sökkombination där min blogg hamnar på nästan alla länkar ;)

Idag såg jag att någon hade hittat hit via Skatteverkets intranet... Jag vet inte varför jag reagerade så på det, men det kändes så blottande på något sätt. Jag skrev ju om Skatteverket i förra inlägget, och nu har då någon (ja, jag fick till och med upp ett internnummer) gått in på min blogg, och samtidigt haft mina uppgifter hos Skatteverkets intranet tillgängliga. Det behöver ju inte alls vara farligt såklart. Det kan vara en tillfällighet, det kan vara någon jag känner, eller så är det bara en vanlig trevlig människa som bara råkade hamna här. Men lite olustigt kändes det allt. Men å andra sidan, vad kan det stå om mig där - att jag numera heter W i efternamn och är världens lyckligaste :)