Ljuset i tunneln

Jag tror jag börjar se ljuset i arbetstunneln nu. Om allt går som det ska, så är det bara två och en halv vecka kvar att jobba nu. Jag vill väl inte skriva för mycket, men om jag säger så här (så kanske ni som känner mig väl förstår vad jag menar): Det här känns ungefär som mitt allra första jobb som jag hade hösten -98. Det finns många likheter, en är väl den att jag även då började varje morgon med att spy ;)

Sedan undrar jag om det faktiskt är så att majoriteten av mördarna i världen har arbetat i butik/chark? För tro mig, somliga dagar känner man sig ovanligt mordbenägen kan jag meddela.

Vad sägs om denna klassiker, som utspelas minst 20 gånger om dagen.

Om du tänker dig en butik med chark-stuk. Det vill säga, kunderna tar nummerlappar och så har vi en tavla där varje nummer visas tydligt. Plus att vi själva ropar ut numret tills det att vi får kundkontakt. Till detta hör att butiken oftast är proppfull och alla babblar i munnen på varann.

Så är det min tur att expediera en ny kund.

Jag: - Nummer 43.

Jag: - 43!!

Jag: - Nummer fyrtiotreeeeeeeeeee

Jag: - Fyrtiooooootreeeeeeeeeeeee!!!

Jag: - Nummer fyrtioooooootreeeeeeeeeee!!!


Jag: - Nummer 44?.

Lydig kund: - Ja, här!

Jag (glatt) - Hej, vad kan jag hjälpa dig med?

Olydig (och gärna sur) kund: Men jaaaaag hade 43!!!!

Alltså, jag kokar varje gång detta händer. Och det händer som sagt inte en gång per dag. Och ännu värre är när den olydiga sura kunden överlägset häver ur sig "Va?! 43 kommer faktiskt före 44!!!".... Öhhh okej, det var kanske därför jag ropade nummer 43 ungefär sjuhundra gånger, men du vägrade lyssna??

Ojojoj... Och jag trodde att jag älskade att jobba med människor...?