När vi fick veta

Jag har ju inte berättat så ingående kring de första månaderna i graviditeten än, illamåendet och sommarjobbet kom emellan så att säga ;) Men nu när jag är halvvägs kanske det kan vara på sin plats.

Att bli med barn gick ju en aning snabbare än vad vi hade tänkt oss. Jag hade läst några siffror på att det brukar ta cirka 8 månader att bli gravid, och min enda vilja var att jag inte ville vara gravid före bröllopet. Usch för att må illa under livets ditintills största fest! Dessutom har jag alltid trott att jag skulle ha jättesvårt för att bli gravid. En kurator tutade nämligen i mig för 5 år sedan att det är sååå vanligt att man kommer i klimakteriet när man är 25 år och att jag borde passa mig och växa upp (normal kurator va? Behöver jag säga att jag slutade gå hos henne rätt snabbt efter det - istället för att lösa sina problem fick man ytterligare en grej att våndas över...).

Därför var väl min enda tanke där i maj att okej, i maj 2011 kommer vi att ha försökt i ett år, så då kan vi söka hjälp hos läkare (jag har förstått att man måste ha försökt få barn under 12 månader för att få läkarhjälp). Jag hade ingen riktig seriös tanke på att jag faktiskt skulle lyckas bli gravid, och dessutom är ju februari månad redan fullspäckad med födelsedagar i vår släkt (mamma, pappa, Kate, Kim, Madde, Maddes tvillingsöner och Mathias fyller alla år denna månad), så februari ska vi då i alla fall undvika, det är en sak som är säker!

Eller inte.

Vi trodde knappt våra ögon den där söndagen i slutet av maj när vi såg att graviditetstestet visade positivt. Kan det verkligen gå så här snabbt?! Smått panik var väl känslan vi båda kände hehe. Och min första tanke var: "Jag önskar att jag var en elefant"... Varför då? Jo för elefanter är ju gravida i 22 månader. 9 månader kändes helt plötsligt som alldeles för kort tid för att förbereda sig inför detta ofantligt stora. Ojojoj.

Torsdagen innan jag tog testet började jag ana att saker och ting var annorlunda. Jag hade haft sprängande huvudvärk i flera dagar (tydligen ett tidigt tecken på graviditet eftersom kroppen anstränger sig för att ta hand om alla nya hormoner) och på torsdagkvällen var det bestämt att jag, Isa och Mika skulle gå på bio och se Sex & the City 2. Men huvudvärken blev bara värre och värre, och som jag skrev då, spydde jag till och med. Jag har aldrig haft migränanfall förr, men någon gång ska väl vara den första tänkte jag.

Men nu vet vi ju hur det gick med det :) Migrän var det inte, utan bara ett alldeles vanligt litet graviditetssymptom. Och istället för en biofilm blev det en början till vår allra största och häftigaste resa här i livet. Vi gick som i en lyckobubbla i flera dagar. Det var bara Johan och jag i hela världen som visste om det. Vi skulle bli föräldrar!